Fler faddrar behövs

Sitter på tåget, trötta men glada efter en bra helg i Karlstad. Vi, Johanna och Hanna, har fått vara med på årsmötet för Boliviavännernas insamlingsstiftelse. Där berättade vi om vår resa till barnbyn som vi gjorde för ca ett år sedan, Dan Kihlström berättade om när han och Stefan Tranemyr reste dit i början av november detta år och dessutom var det många samtal om budgeten och antalet faddrar.

De senaste åren har man skickat ut 7000 US dollar till barnbyn varje månad. Enligt budgeten framöver kommer utskicket till barnbyn att ligga på 6300 US dollar p.g.a. att ekonomin annars inte går ihop. Nere i Bolivia behöver de egentligen 8000 US dollar för att gå runt då priserna gått upp. Dessutom är det för tillfället en hög dollarkurs som gör att det behövs extra mycket pengar för att få ihop månadsutskicket.

Vi ser två möjligheter till att kunna höja månadsutskicket.

  1. Om Boliviavännernas insamlingsstiftelse får in 45 nya faddrar skulle månadsutskicket bli 7000 US dollar. Om vi vill skicka ut 8000 US dollar/månad behövs det 106 nya faddrar. Detta blir väldigt svårt men det är absolut inte omöjligt. Så genom att sprida behovet av faddrar på sociala medier samt att prata med vänner och bekanta om ditt fantastiska engagemang för barnbyn i Bolivia så kanske även de vill bli fadder och hjälpa till.
  2. Vi har gjort en liten uträkning. I dagsläget är vi ca 200 faddrar som varje månad skickar pengar till de underbara barnen i Bolivia. För att kunna skicka ut 7000 US dollar skulle vi alla behöva öka vårt månadsbidrag till Barnbyn med 34 kr. 34kr!!!! Vad får du för 34 kr här hemma i Sverige? En liten kaffe? Två Loka? Ca 2 kg potatis? Vill vi nå 8000 US dollar behöver vi faddrar lägga till 83 kr varje månad.

Självklart kan det vara så att inte alla kan ge mer varje månad. Men det finns säkert många av oss som klarar av att ge detta, vilket gör att vi i slutändan ändå kan få ihop mycket pengar. Vi kan alla hjälpas åt på olika sätt, prata med vänner och bekanta, värva faddrar, sprida på sociala medier eller öka sitt månadsbidrag. TILLSAMMANS KOMMER VI ATT KLARA AV DETTA!!

 


Posted in Berättelse, Nyheter

Birgiths berättelse

Hej!

Jag heter Birgith Lamberth och har bott halva mitt liv i Bolivia. Jag kom dit tillsammans med mina föräldrar och syskon då jag var 18 år. Vid 24 års ålder gifte jag mig med William. Vi arbetade med att sprida det glada budskapet om Jesus till människorna, för mig med fokus på kvinnor och barn. Under några år på 70-talet fick vi ta hand om föräldralösa och övergivna barn som fick nya hem i Sverige. Då hade vi fyra egna barn.

Av olika anledningar hamnade allt fler barn på gatan. Tanken att få till ett barnhem växte sig allt starkare.

Församlingen hade vuxit och ett kyrkbygge stod färdigt. Den gamla lokalen med fastighet blev fri. En del ändringar gjorde där och den 4 okt 1980 invigdes barnhemmet med plats för 25 barn. Efter några månader var det mer än fullt. Så småningom började min man förhandla med kommunen om att få en lämplig tomt till att bygga en barnby. I Sverige jobbade många frivilla med allt tänkbart som, sygrupper, lotterier, bakverk, försäljningar, aktioner etc. för att kunna förverkliga drömmen om en barnby.

Detta var ett stort projekt, där på området fanns varken ström, vatten eller avlopp. Fyra barnhus, två personalbostäder samt ett hus med storkök, samlingslokal och kontor invigdes och alla barnen flyttade in den 4 juli 1988. Vilken glädjedag! Från trångboddhet till stora ytor, underbart!

Några mycket jobbiga år låg nu bakom, jag hade ju varit ansvarig för att allt skulle fungera, både på bygget och barnhemmet, något jag aldrig kunnat drömma om. Men utan Guds hjälp och kraft hade det aldrig gått. Han sände människor till min hjälp som gav mig goda råd. Min man var nu borgmästare i kommunen och hade fullt upp där.

En byggfirma fick uppdraget att bygga, men för att sänka kostnaderna tipsade en annan byggingenjör mig om att ta bort vissa uppgifter från byggfirman och själv anställa andra att utföra dem. Det handlade om alla dörrar (totalt 82 st) och alla fönsterkarmar, fönsterglas, stup- och takrännor, m.m. Det gjorde verkligen skillnad på priset, men gav mig ett jättearbete. Det var ju viktigt att det gick i takt med byggfirmans arbete. När sedan alla garderober/skåp och trävåningssängar var färdiga hos snickarna, då bord & stolar, soffgrupper och köksartiklar var inhandlade och på plats så kändes det värt all möda och huvudbry. Den dagen barnbyn invigdes var det flera vuxna som sa: ”jag önskar jag vore barn och föräldralös”. Man tyckte det var så fint!

Nu efter 30 år är barnbyn ganska så nedsliten. Mer än 150 barn har haft ett hem där och fått kärlek, omvårdnad och bibelundervisning. Att hämta en baby på BB efter att modern dött och därifrån åka och hämta babyns två syskon eftersom varken pappa 1 eller pappa 2 fanns med i bilden. Att få ge dessa barn ett tryggt hem kändes underbart och hjärtat fylldes av tacksamhet till Gud. Eller att kunna ta emot två bröder långt uppifrån bergen vars föräldrar och fars föräldrar dött i kolera, upplevdes både sorligt och stort. Vi har också haft hand om barn som bott en kortare tid under det deras familjesituation har ordnat sig, så de kunnat återvända till den egna familjen.

Men ett är säkert; barnbyn har varit och är till enorm välsignelse.

Även de som är faddrar får del av välsignelsen för varje dag ber barnen för sina faddrar. I Jakobs brev i Bibeln står det:
”En kristen tjänst som är ren och utan fel i Guds, vår Fars ögon, är att ta hand om föräldralösa barn……

Så Guds välsignelse vilar över barnbyn.


Posted in Berättelse

Emilias berättelse

Öppet brev till hemsidan 21/4- 17

Hej, roligt att du kikar in.

Mitt namn är Emilia Finné, jag är 19 år gammal och bosatt i Värmland. Just nu jobbar jag extra på en restaurang- /hotellverksamhet, men jag var också tills för 2 månader sedan volontär på barnbyn Vida Nueva, under 5 månader.

Jag tänkte berätta för dig som läser om vad barnbyn är för mig.

Jag kom till Bolivia en solig och varm dag i september 2016. Jag hade då flugit i över 32 h och var väldigt slut i både kropp och själ. Det hade varit svårare att lämna alla vänner och familj där hemma i Sverige än vad jag hade trott och flygresan hade bestått av att jag vara tvungen att övertyga mig själv om att; Jag kommer att fixa detta, denna resa kommer att bli rolig.

På flygplatsen i Cochabamba togs en mycket nervös Emilia emot av två ur personalen, Daniel (vaktmästare, portvakt, chaufför) och José (tío i pojkhuset). Sedan väntade en 30 minuters lång bilresa till barnbyn.

På barnbyn skulle jag bo i svenskhuset (som det kallas), ett hus på barnbyn som står till förfogande för svenskar att bo i när de är och hälsar på. Barnen hälsade på mig när jag kom fram och jag blev vägvisad till mitt hus. Barnen var blyga och jag var blyg, jag kände mig ensam och vilse. Jag ville inget annat än att krypa under mitt skal, sätta mig på nästa flyg tillbaka till Sverige och tryggheten, och glömma allt om Bolivia. Men… jag kunde ju inte ge upp, inte redan, jag var ju tvungen att ge det en chans. Därför, när jag botaniserat runt i mitt hus, gick jag ut och tänkte iallafall försöka prata med dem. Sagt och gjort, jag gick ut och sätta mig på förstutrappan till mitt hus.

Det dröjde kanske 1 minut innan två små flickor i huset mitt emot närmade sig mig först försiktigt, sedan springandes och kastade sig i min famn. Gav mig en stor kram och frågade mig vad jag hette.

Det dröjde en dag för mig att sluta vara livrädd och öppet välkomna mitt nya liv.

Det dröjde tre veckor innan hemlängtan var borta.

Och idag, kan jag inte sluta sakna barnen och alla underbara människor jag träffade i Bolivia. Jag kan inte fylla det tomrum de lämnade i mitt hjärta. Och jag kan inte för mitt liv, se en framtid utan dem.

Jag kunde aldrig ens ha föreställt mig innan jag åkte, vad mycket jag skulle trivas i Bolivia och på barnbyn. Tiden hos dem har gett mig så mycket och jag vet nu mer om mig själv och blivit tryggare med mig själv. Jag är inte längre rädd för det okända utan välkomnar det med öppna armar.

Barnen gav mig så mycket kärlek och omtanke. Och de gav mig en plats hos dem, med dem.

Redan från den där första dagen ville de lära känna mig, lika mycket som jag ville lära känna dem. Det är tack vare dem jag idag pratar spanska nästintill flytande. Det var väldens bästa lärare, då de ville ATT jag skulle förstå dem. De var tålmodiga och förstående, förstod jag inte, ja då visade de mig vad de menade eller så ritade de eller gestikulerade för att jag skulle förstå.

Vad gjorde jag under mina månader på barnbyn?

Om du har läst informationen om barnbyn här på sidan vet du att det på barnbyn finns 4 barnhus med en tia eller tio (faster/farbror) som fungerar som en mamma eller pappa och finns där dygnet runt. Det finns också två hus för adolecentes (ungdomar), där ungdomarna får klara sig själva för att smått förbereda sig för ett liv utanför barnbyn. I dessa hus får de laga all mat själva, men hjälp finns självklart att få om de behöver till matlagning och till annat.

På barnbyn hade jag faktiskt ett horario (schema). Jag skulle börja varje dag klockan 08:00, jobba fram tills 13:00, ledig till 15:00 och sedan sluta vid 18:00. Jag följde det aldrig. Vanligast var att jag var inne i mitt hus igen vid 21:00 och då var jag så trött att jag bara föll ihop i sängen. Eftersom att vid klockan 18:00, var barnen oftast klara med sina läxor och uppgifter och då så ville de ju göra något roligt med mig. Och det kunde jag ju inte neka dem, jag ville ju umgås med dem.

Jag var en vecka i varje barnhus och där hjälpte jag till med det som behövdes, alltifrån att hjälpa till med tvätten, hjälpa barnen med deras läxor och uppgifter på barnbyn samt självklart; hitta på saker med barnen. Som att leka, läsa, dansa, spela fotboll eller basket, sjunga karaoke, rita eller se en film och äta popcorn. Allt som ni kan tänka er att barn vill göra. Jag var också mycket i det stora köket och hjälpte kokerskan med lunchen. På måndagar, tisdagar och onsdagar var jag tillsammans med två andra ur personalen (Daniel och Monica) iväg och köpte kött, grönsaker och frukt till barnbyn. Grönsaker och frukt köptes på Cochabambas marknader, och hjälp, vad mycket frukt och grönt som finns! Och vad billigt det är! Jag kunde exempelvis köpa en påse morötter för 5 svenska kronor samt 25 bananer för 3 svenska kronor!!!!

Men, min egentliga tanke när jag åkte, var att ha engelsklektioner med barnen. Då jag vet att engelskalektionerna i skolorna i Bolivia, är VÄLDIGT bristfällig och de lär sig ofta fel uttal och fel tempus. Dock insåg jag redan första veckan, att barnen inte skulle ha tid för extra lektioner. Deras timmar på dagarna räckte inte till så som det redan var. Så istället så försökte jag hjälpa dem så mycket jag kunde med de engelskläxorna de hade, samt att lära dem strö ord på engelska. Men, i Bolivia får man sommarlov i slutet av november. Vilket betyder= ingen skola, inga läxor. Så under sommarlovet hade vi engelskalektioner! Jag hade två grupper, en för 6-12 år och en för 13 år och uppåt. I gruppen för de mindre tränade vi b.la på: färger, siffror, klockan, kroppen, badrummet, vi gjorde korsord, sjöng på engelska och översätta texter från spanska till engelska och vise versa. Med ungdomarna tränade vi b.la på nutid, dåtid och framtid, vi översätta mycket låtar och vi lyssnade och tränade på dem. De kunde de vanligare orden, men som jag misstänkte saknade de rätt uttal, så vi fokuserade mycket på det. OCH jag ska berätta för er att efter dessa veckor, hörde man verkligen skillnad, barnen lärde sig och blev duktigare. Vilket var så himla roligt. De var så duktiga och engagerad och ville/vill så gärna bli bättre.

Utöver mina uppgifter på barnbyn som jag nämnt här ovan, gjorde jag ju självklart även en hel del annat, men dessa saker jag nämnt är de övergripliga. Går tyvärr inte att få ner 5 månader i en enda text, även om jag skulle vilja.

Av min inledning tror jag att ni förstått att jag är kär i barnbyn, men jag tror inte jag skulle ha trivts så bra i Bolivia, om jag inte blivit förälskad i landet Bolivia, med sin otroligt vackra natur, kultur och folkslag. Bolivia är så långt ifrån Sverige man bara kan komma. I Bolivia finns altiplano, som ligger på en höjd mellan 4000 till 5000 m.ö.h. där det vissa tider på året kan bli minusgrader och i Bolivia finns Chapare, djungeln med tropiskt klimat. I varje departament (landskap) finns flera olika indianska folkgrupper. Varje folkslag har sitt eget språk, kläder och dansstil och deras traditioner genomsyrar hela landet. Tempot i Bolivia är helt annorlunda. I Sverige är tid och punktlighet A&O för att vi ska ha en fungerande samhällsstruktur. Vi har svårt att prata med den som står framför oss i kön till kassan på ICA eller den som sitter bredvid på bussen. I Bolivia, pratar man med den framför sig i kön och med den som sitter bredvid på bussen. I Bolivia hälsar man på äldre och tar dem i hand. I Bolivia finns inte ordet ’punktlighet’, har du ett inbokat möte, då är sedan att du kommer 1-2 timmar senare. I Bolivia är människorna oftast mycket vänliga och intresserade av att prata med främlingar och intresserar sig för vad de har att säga. I Sverige glömmer vi gärna bort detta. I korthet; i Bolivia använder man sig av tankesättet; Det finns faktiskt en dag imorgon också. Allt behöver inte göras idag.

Kommer ni ihåg i skolan, när man skulle berätta om sitt smultronställe? Jag visste aldrig, vad jag skulle svara på den frågan, jag hade liksom inget ställe förutom mitt hem, där jag kände mig trygg, ifred, hemma och kunde få tid att tänka. Skulle jag få den frågan idag, skulle mitt svar vara; Mitt smultronställe är Bolivia.

Men, Bolivia är fattigt. Mitt i detta helt fantastiskt vackra landet, finns det människor, barn som lever och bor på gatan. Människor utan tak över sina huvuden. Familjer på 10, som lever i hus med ett rum. Människor som har sönder spruckna kroppar, av att alltid arbeta under villkor som vi inte ens kan föreställa oss. Innan jag åkte till Bolivia hade jag aldrig sett fattigdom (mer än på teve). Jag har nu levt bland den, sett dessa människor som lever på gatan, sett dessa människor utan tak över sina huvuden. Och det, förändrar en för all framtid.

I Bolivia uppskattar man och är glad för det man har. Har man ett hem, ja då känner man sig rik. Som barnen på barnbyn, de har inte så mycket. Faktiskt så har de inget i jämförelse med vad ett barn i Sverige har. Jag har två lillebröder, de är 12 år gamla. Deras leksaker skulle för barnen på barnbyn framstå som rena guldgruvan. Men barnen förvånade mig varje dag över vad glada de var och är över de få saker de har. De är nöjda med att leka med sina halvtrasiga leksaker och de är så duktiga på att dela med sig och även låta de andra barnen leka med deras saker.

Deras liv är också mycket tuffar i jämförelse mot vad ett barns liv i Sverige är. Barnen har uppgifter de måste göra varje dag, uppgifterna är självklart olika svåra, de äldre har mer avancerade uppgifter än vad de små har, men de har ändå något de måste göra. De dagliga uppgifterna är allt ifrån att skura golven, torka av bordet, sopa, diska, städa toaletterna etc. För att veta vem som har vilken uppgift varje dag, sitter ett schema uppsatt i varje hus, för att tion/tian ska kunna ha koll på att personen gör det den ska, men också för att personen i fråga ska veta vad den ska göra. Från att de är runt 12 år, ska de hjälpa till att arbeta en timme på barnbyn varje dag. Arbetsuppgifterna är olika beroende på vad som behövs göras, men det kan vara allt ifrån att arbeta i grönsakslandet, laga mat, baka frukostbröd, rensa ogräs, till att se över djuren på barnbyn (hundar, höns, kor, marsvin). De äldsta barnen bakar bröd varje dag, som de sedan säljer ute på gatan och på så vis får de in lite extra pengar till verksamheten. Middagen ska varje dag lagas till hela barnbyn, som ett hus i taget har ansvar över.

Men om inte barnen skulle hjälpa till, skulle inte verksamheten gå runt, så det är väsentligt för barnbyns överlevnad, för att barnen helt enkelt ska kunna ha ett hem. Men det jag förundras över är att, jag hörde de ALDRIG klaga över att det var jobbigt; att det tar lång tid eller att de är trötta. Vilket merparten av barnen i Sverige skulle göra. Utan de är ändå glada för det de har, för de vet att det kunde ha varit så mycket värre. De är tacksamma över att de får möjligheten att bo på barnbyn, för jag kan lova att de flesta av barnen annars skulle ha varit gatubarn. Barnbyn är deras chans till ett bättre liv, än det liv som deras föräldrar hade.

Jag skulle vilja se mina 12 åriga lillebröder arbeta lika mycket som jämnåriga barn på barnbyn måste göra. Jag hade också velat sett en 12 årig Emilia arbeta lika mycket. Städa toaletter, diska varje dag och tvätta sina egna kläder för hand. Jag vet att det inte skulle ha inträffat speciellt ofta, knappt aldrig.

Det är nu, efter denna resa som jag förstår vad lyckligt lottad jag är. Som fått växa upp i ett rikt land, i ett kärleksfullt hem där det funnits mat på bordet, i ett land med bra hälsa och sjukvård och ett fantastiskt utbildningssystem, som gör det möjligt för alla att läsa på universitet eller högskola. I jämförelse, har jag aldrig haft det så tufft egentligen. Mina behov har tillgodo setts. Dessa barn fick aldrig samma chans som jag, det blev redan bekräftat vid födseln. Och den insikten, den gör ont. För dessa barn har inte gjort något fel, lika mycket som jag, förtjänar de att få ha växt upp som jag. Lika mycket förtjänar de att fått haft samma möjligheter som jag. Dessa barns viljestyrka och glada humör är min största inspirationskälla. Jag önskar att jag vore mer som dem, de är mina idoler, mina hjältar.

Jag ska också nämna det att under min tid på barnbyn var det inte bara barnen jag kom nära utan även personalen på barnbyn, som gör ett helt fantastiskt jobb med barnen, uppfostrar dem och ger dem den tiden och omtanken de flesta av barnen aldrig fått tidigare. Jag kan bara sammanfatta dessa barn, ungdomar och personal med ett ord. Min familj.

Jag önskar att alla skulle kunna få chansen att åka iväg så här som jag gjorde, särskilt till Bolivia och barnbyn. Det var så givande att få spendera tid i ett annat land, en annan kultur och ett annat språk och få se hur andra barn har det (på djupet) i en annan del av världen. Det gör att man får ett större perspektiv på livet och faktiskt kan förstå andra människor i deras agerande, som man tidigare inte förstått. Man förstår bättre att vi alla är olika, men att det inte behöver vara något negativt. Utan att det istället bidrar och är grundläggande för att samhället ska fungera. Barnen och personalen förändrade mig för all framtid, till det bättre.

Jag har väntat två månader med att skriva denna text för att jag inte klarat av att tänka på barnbyn, för att det gjort för ont. Men jag har insett att det alltid kommer att göra ont. Jag kommer alltid att sakna dem. Det är något som jag bara måste lära mig att leva med.

Tack, för att du läste min historia.


Posted in Berättelse